Och ändå var det nog det bästa som har hänt mig...

Det kom verkligen som från ingenstans, jag hade inte tid att märka signalerna. Det var en ren käftsmäll.

Utmattningssyndrom...eller utmattningsdepression... Smaka på orden! Jag känner fortfarande en viss bitter bismak av dem, en känsla av misslyckande. Dessa ord var min käftsmäll våren 2015. Jag har fått fler, men mindre hårda, sedan första gången. Men jag vägrar att lägga mig på rygg som en skalbagge och bara invänta på...ja vad? 

Min bästa beskrivning på hur det var för mig är lite matrix-inspirerat. Tänk dig stå i ett rum med glasväggar, allt i rummet står still. Även dammkornen som om de har frusit just mitt i sitt virvlande. Men utanför rummets glasväggar ser du en orkan där all typ av bråte vräker runt i en ofantlig fart. Precist så kändes det, att jag levde i en tomhet men någonstans där i min hjärnas mörker så stormade mina känslor och tankar i en våldsam orkan.

Jag fick ganska snabbt hjälp av sjukvården. En riktigt bra husläkare där personkemin passade mig utmärkt, dvs inget daltande. Direkt efter första mötet med henne så gick jag raka vägen till Medley där jag bor och bokad en PT. Något som jag länge har pratat om för att motivera mig i träningen men aldrig införlivat. Har ansett att det skulle vara egoistiskt att slänga ut så mycket pengar bara på mig. Men nu gjorde jag det. Wow, vad fysisk träning kan göra massor med knoppen! Visst, jag har hela tiden vetat att träning är bra men så här pass bra kunde jag inte gissa.

Det blev även många luncher i skogen, där vi gjorde en liten eld och grillade korv i all sin enkelhet. I naturen kunde jag vila och hämta kraft. Nu så här efteråt ser jag att även min make och mina barn gjorde det. Självklart påverkades även de av min situation. 

Nu har det gått ganska precist ett år och det är ständigt en vinglig balansgång för mig. Jag har mina verktyg för att inte trilla dit igen men har man levt på ett sett hela sitt liv så gör man inga stora förändringar på ett ögonblick. Det är så otroligt lätt att falla tillbaka till gamla beteendemönster och även min omgivning som familj eller arbetskamrater gör det. 

Jag tror att utmattningssyndrom är lite som tex ätstörningar, du blir aldrig helt fri ifrån det utan du lär dig att hantera det. Jag känner ärren i min hjärna, mitt hjärta...de är knöggliga och ömma. Det är nästan som ett sår som inte riktigt vill läka utan vid minsta obetänklighet så öppnas de igen. 

Men jag ger aldrig upp!